Bach Brandenburgkonsert nr 2, för Göteborgssymfonikerna säsongen 2013-14

- Har du inte hört min inspelning av Brandenburgkonserterna?? Philip Pickett stirrade på mig som om jag hade fisit i drottningens närvaro. Jag hade fått möjlighet till en timmes intervju med den här giganten inom tidig musik i London. Under den timmen svarade mastro Pickett fem gånger i sin mobiltelefon när han inte berättade att han själv var i stort sett den ende europeiske dirigenten som kunde tolka Bach. Det spelar ingen roll, Philip Picketts inspelningar av Brandenburgkonserterna (som jag sen dess lyssnat på många gånger) är bland det fräschaste man kan höra. Han hade kommit fram till sina tolkningar genom att tolka in retoriska spetsfundigheter från antika dramer, som han sa att Bach känt till. Hur det än ligger till med detta, inspelningarna är helt suveräna!

   De fem Brandenburgkonserterna är väl ett av historiens mest otacksamma uppdrag. De tog flera år att skriva och Bach fick aldrig betalt för dem eller ens ett tack. Han var vid tillfället anställd i Köthen, men konserterna skrevs för Markgreven av Brandenburg. Greven hade över huvud taget inte möjlighet att uppföra musiken eftersom han inte hade den sortens eller ens så många musiker anställda, så hans otacksamhet var kanske inte så ologisk. Men vad var det med den här margreven som lyckades tända en sån gudagnista hos Bach? Bach var just då anställd I Köthen, hans första fru hade nyligen dött, det fanns väl ingen anledning att han just där och då skulle skriva musik som skulle glädja så många under så lång tid?

   Men det kan ändå ha varit förhållandena i Köthen som släppte lös Bachs

skaparkraft. Prins Leopold var en ung och musikhungrig prins, orkestern var stor, hela arton musiker. Bach kom väl överens med sin arbetsgivare som blev gudfar till en av Bachs många söner. Ja, så uppskattad blev Bach att prins Leopold inte kunder vara utan honom ens på sina resor. När prinsen åkte till Karlsbad för att dricka brunn, följde Bach och ytterligare fyra musiker med. Att Bachs första fru råkade dö hemma i Köthen medan Bach var i Karlsbad avbröt inte plikterna mot prinsen. Och tydligen inte heller inspirationen för någon längre tid. Men kanske är det som historikern Lawrence Stone hävdat, att inställningen till liv och död var annorlunda för tre hundra år sen eftersom man levde så nära döden och eftersom religionen tog hand om frågan på ett så totalt sätt. “Lär mig att vissna glad”, ja en verklig kristen skulle inte ens sörja sina döda, för de var ju hos Gud.

Bachs Brandenburgkonserter brukar nämnas när någon tillfrågas vilken musik de skulle ta med sig till en öde ö, eller som musik som räddar liv, eller åtminstone gör en dålig dag till en bättre. Och den dagen, när den kommer, brukas för min del räddas av Philip Pickett.

      Katarina A Karlsson