Bach Brandenburgkonsert nr 2, för Göteborgssymfonikerna säsongen 2013-14

- Har du inte hört min inspelning av Brandenburgkonserterna?? Philip Pickett stirrade på mig som om jag hade fisit i drottningens närvaro. Jag hade fått möjlighet till en timmes intervju med den här giganten inom tidig musik i London. Under den timmen svarade mastro Pickett fem gånger i sin mobiltelefon när han inte berättade att han själv var i stort sett den ende europeiske dirigenten som kunde tolka Bach. Det spelar ingen roll, Philip Picketts inspelningar av Brandenburgkonserterna (som jag sen dess lyssnat på många gånger) är bland det fräschaste man kan höra. Han hade kommit fram till sina tolkningar genom att tolka in retoriska spetsfundigheter från antika dramer, som han sa att Bach känt till. Hur det än ligger till med detta, inspelningarna är helt suveräna!

   De fem Brandenburgkonserterna är väl ett av historiens mest otacksamma uppdrag. De tog flera år att skriva och Bach fick aldrig betalt för dem eller ens ett tack. Han var vid tillfället anställd i Köthen, men konserterna skrevs för Markgreven av Brandenburg. Greven hade över huvud taget inte möjlighet att uppföra musiken eftersom han inte hade den sortens eller ens så många musiker anställda, så hans otacksamhet var kanske inte så ologisk. Men vad var det med den här margreven som lyckades tända en sån gudagnista hos Bach? Bach var just då anställd I Köthen, hans första fru hade nyligen dött, det fanns väl ingen anledning att han just där och då skulle skriva musik som skulle glädja så många under så lång tid?

   Men det kan ändå ha varit förhållandena i Köthen som släppte lös Bachs

skaparkraft. Prins Leopold var en ung och musikhungrig prins, orkestern var stor, hela arton musiker. Bach kom väl överens med sin arbetsgivare som blev gudfar till en av Bachs många söner. Ja, så uppskattad blev Bach att prins Leopold inte kunder vara utan honom ens på sina resor. När prinsen åkte till Karlsbad för att dricka brunn, följde Bach och ytterligare fyra musiker med. Att Bachs första fru råkade dö hemma i Köthen medan Bach var i Karlsbad avbröt inte plikterna mot prinsen. Och tydligen inte heller inspirationen för någon längre tid. Men kanske är det som historikern Lawrence Stone hävdat, att inställningen till liv och död var annorlunda för tre hundra år sen eftersom man levde så nära döden och eftersom religionen tog hand om frågan på ett så totalt sätt. “Lär mig att vissna glad”, ja en verklig kristen skulle inte ens sörja sina döda, för de var ju hos Gud.

Bachs Brandenburgkonserter brukar nämnas när någon tillfrågas vilken musik de skulle ta med sig till en öde ö, eller som musik som räddar liv, eller åtminstone gör en dålig dag till en bättre. Och den dagen, när den kommer, brukas för min del räddas av Philip Pickett.

      Katarina A Karlsson

Prokoffjev symfoni nr 6

För GSO, Podiet säsong 2013-2014

Prokofjev symfoni nr 6 1945-47

1945 hade andra världskriget just tagit slut. Sovjetunionen stod som en av segrarna men med många städer sönderbombade och åderlåtet på 20 miljoner människor. Stalins storhetsvansinne och paranoia spred skräck även bland kultureliten.

Efter ett liv som turnerande tonsättare och pianist i Europa och USA hade Prokofiev återvänt för alltid till Sovjetunionen 1936. Kanske för att han var så beroende av bekräftelse. I Europa var Stravinskij bäste ryssen, i USA var Rachmaninoff kung, men i Sovjet hade just Sjostakovitj råkat i onåd och Prokofiev tycktes kunna få allt han kunde önska sig om han bara kom tillbaka.

- Man framför mina verk nästan innan bläcket hinner torka, hade han skrutit för sina vänner. Han fick resa och turnera som tidigare – ett tag. Ganska snabbt drogs det privilegiet in och när han skrev kvällens symfoni var situationen fullkomligt annorlunda. Stalin-marionetten Zjdanovs resolutioner i stort sett förlamade kulturlivet ända fram till Stalins död.

Sjostakovitj reagerade med att knyta näven i fickan och skriva in ironi varhelst han kunde. Men Prokofiev kunde bara inte förstå det. Han skrev brev där han bad om ursäkt och förödmjukade sig. Utan uppskattning och uppmärksamhet kunde Prokofiev inte fungera, det var hans raison d'être, det han blivit uppfödd på. Som enda barn till förvaltaren på ett gods i utkanten av stäppen hade han varit sin mammas allt. Han blev hennes livsprojekt, allt som betydde något för henne var att stötta hans musikaliska begåvning och utveckling. Hon hade anställt de bästa lärarna från Moskva som fått finna sig i att vistas månadsvis långt ute i obygden. De anställda, familjen och traktens intellektuella (dvs veterinären med fru) hade varit provpublik till hans första operor, där han själv givetvis spelade huvudrollen.

När kvällens verk skrevs började Prokofiev inse att Stalin-marionetten Zjdanovs resolutioner gällde även honom själv och hans musik. Han skrev ett av sina allra finaste verk, baletten Askungen, och symfoni nummer sex ungefär samtidigt. Kvällens symfoni är inte lika ofta framförd som den femte symfonin. Men det är samma rikedom av idéer, samma snygga orkestrering som vi känner igen från baletten Romeo och Julia. De musikaliska idéerna lever parallella liv i orkestern, ibland samlas hela orkestern runt någon av dem, men lika ofta flyger ett tema från höger till vänster rakt igenom orkestern på bara några sekunder, i tredje satsens början t ex.

Samma år symfonin var färdig, blev Prokofievs musik offentligt bannlyst och hans före detta fru anklagades för spioneri och dömdes till tjugo års arbetsläger. Prokofiev blev fullkomligt tillintetgjord, sjuk. Resten av sitt liv kunde han bara komponera tjugo minuter i taget.

F d frun Lina frigavs 1956 och levde till 1989, medan Prokofiev bokstavligen levde i Stalinskugga ända till sin död. Han dog samma dag som Stalin 1953. Det fanns inga blommor att köpa, allt hade gått åt till Stalin.

     Katarina A Karlsson