Liszt för Göteborgs Konserthus, säsong 2011-12

 Franz Liszt

(1811-1886)

En Faust-symfoni

Från antiken och ända fram till sjuttonhundratalet kunde en man gråta offentligt utan att behöva skämmas, skriver idéhistorikern Claes Ekenholm, men på artonhundratalet växte den manliga självbehärskningen fram som ett nytt manlighetsideal. Enligt böcker i etikett från 1800-talets början skulle en man visa upp en så orörlig fasad som möjligt. Nåt som kan verka svårt att tro när man tänker på de känslosvall som förekommer i artonhundratalets musik. En av de mes inflytelserika författarna och byggarna av artonhundratalets manlighet var poeten Goethe, inte minst genom romanen ”Faust”. Dessa drygt sjuhundra sidor var ett måste för en europeisk, intellektuell man. Att inte ha läst legenden om mannen som trotsar Gud för att vinna visdom var direkt pinsamt. Denna skam fick Liszt erfara när han var bara nitton år. Han gick på en konsert med Hector Berlioz's Faustsymfoni och fick erkänna inför Berlioz att han faktiskt inte läst boken.

Berlioz själv var en man av den gamla stammen och så känslosam att han nästan ramlade av dirigentpulten när han dirigerade sin egen musik, så rörd blev han. Den här krocken mellan extrema känslor och behärskning är kanske ett exempel på hur det går till när ett ideal försvinner och ersätts av ett annat.

Lästipset från Berlioz ledde till en djupdykning i Goethes Faust för Liszts del. Ändå kom han inte till skott förrän 1854 med sin Faust-symfoni, men då gick det fort, på två månader hade han fullbordat hela symfonin. Ändå blev han tydligen inte riktigt nöjd, för han återvände till musiken flera gånger under sitt liv för att ändra och lägga till. Det finns t ex två kompletta slut. Det med trumpeter, orgel, trombon, harpa, slagverk och kör som vi hör ikväll komponerades 1857, och så sent som 1880 lade Liszt till elva takter till den andra satsen.

Av titeln ”En Faust Symfoni i tre karaktärsteckningar efter Goethe” förstår vi att Liszt

är intresserad av hur de tre karaktärerna är, mer än vad de gör. Beskrivningen av Faust tar nästan en halvtimme och visar hur skickligt Liszt hanterar en symfoniorkester. Han låter den bli summan av flera olika kammarmusik-ensembler. Det ger honom möjlighet att vrida och vända på sina motiv och låta dem genomlysas av olika klangfärger. Mefistofeles har inga egna ledmotiv som Gretchen och Faust. Det kan han inte ha, eftersom han är motståndare till skapelsen, allt han kan är att förstöra. Så i Mefistofeles-satsen hör vi bara Fausts egna motiv genom djävulens förvridna tankar. Och när Faust flyr från djävulen gör han det i en fuga – eftersom fuga och flykt egentligen är samma ord.

I sina tidigare symfoniska poem bearbetar Liszt också manliga rollmodeller; – Hamlet, Mazeppa, Orpheus, Tasso, Prometheus – män som tampas med dilemman av olika slag. Och nog är versionen av Liszts Faustsymfoni ikväll en hyllning till manligheten så god som någon när manskör och tenorsolist sjunger Goethes ord om hur det evig-kvinnliga flyttar gränserna för Här och Det Obeskrivliga? Pretentiöst, tycker kanske någon? Självklart, det är ju själva avsikten! Liszts Faustsymfoni är ett gränslöst, ohämmat kärleksförhållande med idéer om här och bortom, fast som förflyktigas, rim som rimmar, monologer som aldrig tar slut.

Katarina A Karlsson