Liszt för Göteborgs Konserthus, säsong 2011-12

 Franz Liszt

(1811-1886)

En Faust-symfoni

Från antiken och ända fram till sjuttonhundratalet kunde en man gråta offentligt utan att behöva skämmas, skriver idéhistorikern Claes Ekenholm, men på artonhundratalet växte den manliga självbehärskningen fram som ett nytt manlighetsideal. Enligt böcker i etikett från 1800-talets början skulle en man visa upp en så orörlig fasad som möjligt. Nåt som kan verka svårt att tro när man tänker på de känslosvall som förekommer i artonhundratalets musik. En av de mes inflytelserika författarna och byggarna av artonhundratalets manlighet var poeten Goethe, inte minst genom romanen ”Faust”. Dessa drygt sjuhundra sidor var ett måste för en europeisk, intellektuell man. Att inte ha läst legenden om mannen som trotsar Gud för att vinna visdom var direkt pinsamt. Denna skam fick Liszt erfara när han var bara nitton år. Han gick på en konsert med Hector Berlioz's Faustsymfoni och fick erkänna inför Berlioz att han faktiskt inte läst boken.

Berlioz själv var en man av den gamla stammen och så känslosam att han nästan ramlade av dirigentpulten när han dirigerade sin egen musik, så rörd blev han. Den här krocken mellan extrema känslor och behärskning är kanske ett exempel på hur det går till när ett ideal försvinner och ersätts av ett annat.

Lästipset från Berlioz ledde till en djupdykning i Goethes Faust för Liszts del. Ändå kom han inte till skott förrän 1854 med sin Faust-symfoni, men då gick det fort, på två månader hade han fullbordat hela symfonin. Ändå blev han tydligen inte riktigt nöjd, för han återvände till musiken flera gånger under sitt liv för att ändra och lägga till. Det finns t ex två kompletta slut. Det med trumpeter, orgel, trombon, harpa, slagverk och kör som vi hör ikväll komponerades 1857, och så sent som 1880 lade Liszt till elva takter till den andra satsen.

Av titeln ”En Faust Symfoni i tre karaktärsteckningar efter Goethe” förstår vi att Liszt

är intresserad av hur de tre karaktärerna är, mer än vad de gör. Beskrivningen av Faust tar nästan en halvtimme och visar hur skickligt Liszt hanterar en symfoniorkester. Han låter den bli summan av flera olika kammarmusik-ensembler. Det ger honom möjlighet att vrida och vända på sina motiv och låta dem genomlysas av olika klangfärger. Mefistofeles har inga egna ledmotiv som Gretchen och Faust. Det kan han inte ha, eftersom han är motståndare till skapelsen, allt han kan är att förstöra. Så i Mefistofeles-satsen hör vi bara Fausts egna motiv genom djävulens förvridna tankar. Och när Faust flyr från djävulen gör han det i en fuga – eftersom fuga och flykt egentligen är samma ord.

I sina tidigare symfoniska poem bearbetar Liszt också manliga rollmodeller; – Hamlet, Mazeppa, Orpheus, Tasso, Prometheus – män som tampas med dilemman av olika slag. Och nog är versionen av Liszts Faustsymfoni ikväll en hyllning till manligheten så god som någon när manskör och tenorsolist sjunger Goethes ord om hur det evig-kvinnliga flyttar gränserna för Här och Det Obeskrivliga? Pretentiöst, tycker kanske någon? Självklart, det är ju själva avsikten! Liszts Faustsymfoni är ett gränslöst, ohämmat kärleksförhållande med idéer om här och bortom, fast som förflyktigas, rim som rimmar, monologer som aldrig tar slut.

Katarina A Karlsson

Artikel om Poulenc för Göteborgs Konserthus, säsong 2011-12

 Francis Poulenc (1899 - 1963)

Stabat Mater

Stabat mater är texten från tolvhundratalet om Jesu moder som sätter hälarna i backen och vägrar att vika från sin sons sida medan han dör på korset. Hon kan inget göra för honom än detta enda, att stå där så att han kan se henne, stå där ända till slutet. Texten är tonsatt många gånger och det verkar vara just det här envisa, trofasta, hårdnackade som flera tonsättare tar fasta på. Även Poulencs Stabat mater börjar på det sättet. Men det är inget gudomligt eller upphöjt över Marias förtvivlan, det är ett mänskligt lidande som alla kan känna igen, alla som följt en älskad eller anhörig till livets kant. På samma sätt är Poulencs tonsättning av Stabat Mater en blandning av sorg, ilska, trötthet, uppgivenhet men också hopp.

Det som fick Poulenc att skriva musiken var att hans vän, konstnären Christian Bérard hade dött. Bérard var precis som Poulenc själv homosexuell. Det är klart att det var svårt för Poulenc att bejaka sin läggning i en tid när den var förbjuden, inte minst eftersom han samtidigt var troende katolik. Poulenc som i hela sitt liv led av manodepressivitet hade vallfärdat till den svarta jungfrun i Rocamadour 1936. Där fick han en religiös upplevelse, rentav uppenbarelse. Kanske var det först i mötet med statyn av madonnan med jesusbarnet i knäet som han kunde kombinera sin gudstro med sin livsföring? Den svarta jungfrun förändrade hans liv för alltid. Hans egen mor dog när han var sexton och hans far två år senare, kanske var det monumentet över moderligheten som rörde honom så, kanske det faktum att hon var svart, avvikande precis som han själv?

Som för många homosexuella män, var vänskap otroligt viktigt för Poulenc och när sedan vännen Bérard dog 1949 återvände Poulenc till Rocamadour och den svarta jungfrun. Det var där han fick idén att skriva ett stabat mater för att hedra Bérard.

Som tonsättare var Poulenc i stort sett självlärd. Men 1921 vände han sig till kollegan Charles Koechlin för att få lektioner, trots att han dittills hade klarat sig bra och blivit erkänd som tonsättare utan formell utbildning. Han ingick i tonsättargruppen Les Six, tillsammans med Auric, Honegger, Tailleferre, Milhaud och Durey. En grupp som svetsades samman mer av vänskap än av något annat. Germaine Tailleferre, den enda kvinnliga medlemmen har skrivit om vilken trofast vän Poulenc var. Hemma hos henne hade han en egen fåtölj för sina besök.

Musiken Poulenc skrev innan andra världskriget var ofta lättsam, men efter sin religiösa upplevelse beskrivs Poulenc ofta som en dubbelnatur; både munk och gamäng.

Själv beskrev han sin musik så här 1942:

Jag vet mycket väl att jag inte är en av de tonsättare som har varit tonalt nydanande som Igor (Stravinsky), Ravel eller Debussy, men jag tror det finns plats för ny musik som inte har något emot att använda andra människors tonalitet. Var det inte så det var med Mozart-Schubert?

Det finns fler paralleller mellan Poulenc och Schubert; förmågan att skriva vackra melodier, deras stora produktion för piano, piano och röst, deras känsla för vänskap och möjligtvis deras läggning.

Stabat mater uruppfördes 1951 i Strasbourg och fick kritikernas pris samma år i USA som årets bästa körverk. Poulencs Stabat mater påminner oss om det djupt mänskliga som förenar oss alla. Dödens bitterhet och obegriplighet.

Katarina A Karlsson