Tjajkovskij 1840-1893, Stormen op 18 för Göteborgs Konserthus

Tjajkovskij älskade Shakespeare, han till och med förlät honom för att han var engelsman. Han försökte lära sig engelska för att kunna läsa Shakespeare på originalspråket och han spelade igenom andra tonsättares operor på Shakespeares texter. Så fort Tjajkovskij hade chansen gick han på teater, var han än befann sig i Europa, och såg Shakespeare på scen. Det självklara borde då vara att skriva operor på Shakespeares dramer, som så många andra. Men så blev det inte, den form som Tjajkovskij excellerade i var baletter för sagornas värld och symfoniska ouvertyrer för berättelser. Och där kom Shakespeare in, Tjajkovskij gjorde ouvertyrer av Romeo och Julia, Hamlet och Stormen. Den sistnämnda gjorde han dessutom två versioner av.

Stormen är en av de sista pjäserna Shakespeare skrev. Handlingen är mystisk och har varit problematisk att hantera för vår postkoloniala tid. Trollkarlen Prospero och hans dotter Miranda bor på en förtrollad ö – Där finns också Caliban. Vad han egentligen står för är svårt att ta in: han är slav, han är en best, han kan vara svart, han representerar det otämjda djuret. Caliban kan inte tygla sina begär, det hjälper inte att ge honom frihet för han kan inte hantera den. Tyrannen Prospero å andra sidan pratar, pratar, pratar hur mycket som helst, (teaterchefer bör undvika att ge denna roll till sina tyngsta karaktärsskådespelare, här finns risk för extrem manerism) det är nästan som om Prospero spelar författare på scenen och skriver pjäsen medan den pågår. Även luftanden Ariel är Prosperos slav som han styr genom att hota. Dottern Miranda förälskar sig i den skeppsbrutne prins Ferdinand som är den ende som klarar sig ur den storm som Prospero framkallat. Hennes uppgift är att vara feminin och oskuldsfull tills hon träffar den skeppsbrutne Ferdinand. Då ska hon bli kär och förvandlas till kvinna. Denna roll bör inte ges till eteriska, bräckliga flickor utan spelas av någon som kan tillföra substans. Min drömrollista för Stormen skulle se ut så här: Prospero spelas av Kalle Anka, Caliban av Morgan Freeman och Miranda av Lena Dunham. Fernando … ja, det får väl bli kvällens dirigent!

Det är är den vite mannens dominans Shakespeare skildrar. Prospero är Robinson Crusoe hundra år för tidigt, den skildrar rasbiologi som ju också fanns under den tid Tjajkovskij var verksam. Men framför allt tyckte han nog att det var en historia som gjorde sig ypperligt att berätta med musik och det gör han med besked. Stråkarna piskar upp vågskummet, kromatiken bygger upp klimax gång på gång, slagverket lägger till åska och blixtar. Att skildra kärlek har heller aldrig varit något problem för Tjajkovskij, det vet alla som hört och sett hans baletter.

Så här lyder Tjajkovskijs plan för ouvertyren:

Havet. Trollkarlen Prospero befaller sin ande Ariel att kalla fram en storm, vars offer blir den lyckosamme Ferdinand. Den förtrollade ön. Den uppvaknande, blyga kärleken mellan Miranda och Ferdinand. Ariel. Caliban. De älskande övermannas av sin passion. Prospero avsvär sig sina magiska krafter och lämnar ön. Havet.

      Katarina A Karlsson

Bach Brandenburgkonsert nr 2, för Göteborgssymfonikerna säsongen 2013-14

- Har du inte hört min inspelning av Brandenburgkonserterna?? Philip Pickett stirrade på mig som om jag hade fisit i drottningens närvaro. Jag hade fått möjlighet till en timmes intervju med den här giganten inom tidig musik i London. Under den timmen svarade mastro Pickett fem gånger i sin mobiltelefon när han inte berättade att han själv var i stort sett den ende europeiske dirigenten som kunde tolka Bach. Det spelar ingen roll, Philip Picketts inspelningar av Brandenburgkonserterna (som jag sen dess lyssnat på många gånger) är bland det fräschaste man kan höra. Han hade kommit fram till sina tolkningar genom att tolka in retoriska spetsfundigheter från antika dramer, som han sa att Bach känt till. Hur det än ligger till med detta, inspelningarna är helt suveräna!

   De fem Brandenburgkonserterna är väl ett av historiens mest otacksamma uppdrag. De tog flera år att skriva och Bach fick aldrig betalt för dem eller ens ett tack. Han var vid tillfället anställd i Köthen, men konserterna skrevs för Markgreven av Brandenburg. Greven hade över huvud taget inte möjlighet att uppföra musiken eftersom han inte hade den sortens eller ens så många musiker anställda, så hans otacksamhet var kanske inte så ologisk. Men vad var det med den här margreven som lyckades tända en sån gudagnista hos Bach? Bach var just då anställd I Köthen, hans första fru hade nyligen dött, det fanns väl ingen anledning att han just där och då skulle skriva musik som skulle glädja så många under så lång tid?

   Men det kan ändå ha varit förhållandena i Köthen som släppte lös Bachs

skaparkraft. Prins Leopold var en ung och musikhungrig prins, orkestern var stor, hela arton musiker. Bach kom väl överens med sin arbetsgivare som blev gudfar till en av Bachs många söner. Ja, så uppskattad blev Bach att prins Leopold inte kunder vara utan honom ens på sina resor. När prinsen åkte till Karlsbad för att dricka brunn, följde Bach och ytterligare fyra musiker med. Att Bachs första fru råkade dö hemma i Köthen medan Bach var i Karlsbad avbröt inte plikterna mot prinsen. Och tydligen inte heller inspirationen för någon längre tid. Men kanske är det som historikern Lawrence Stone hävdat, att inställningen till liv och död var annorlunda för tre hundra år sen eftersom man levde så nära döden och eftersom religionen tog hand om frågan på ett så totalt sätt. “Lär mig att vissna glad”, ja en verklig kristen skulle inte ens sörja sina döda, för de var ju hos Gud.

Bachs Brandenburgkonserter brukar nämnas när någon tillfrågas vilken musik de skulle ta med sig till en öde ö, eller som musik som räddar liv, eller åtminstone gör en dålig dag till en bättre. Och den dagen, när den kommer, brukas för min del räddas av Philip Pickett.

      Katarina A Karlsson

Prokoffjev symfoni nr 6

För GSO, Podiet säsong 2013-2014

Prokofjev symfoni nr 6 1945-47

1945 hade andra världskriget just tagit slut. Sovjetunionen stod som en av segrarna men med många städer sönderbombade och åderlåtet på 20 miljoner människor. Stalins storhetsvansinne och paranoia spred skräck även bland kultureliten.

Efter ett liv som turnerande tonsättare och pianist i Europa och USA hade Prokofiev återvänt för alltid till Sovjetunionen 1936. Kanske för att han var så beroende av bekräftelse. I Europa var Stravinskij bäste ryssen, i USA var Rachmaninoff kung, men i Sovjet hade just Sjostakovitj råkat i onåd och Prokofiev tycktes kunna få allt han kunde önska sig om han bara kom tillbaka.

- Man framför mina verk nästan innan bläcket hinner torka, hade han skrutit för sina vänner. Han fick resa och turnera som tidigare – ett tag. Ganska snabbt drogs det privilegiet in och när han skrev kvällens symfoni var situationen fullkomligt annorlunda. Stalin-marionetten Zjdanovs resolutioner i stort sett förlamade kulturlivet ända fram till Stalins död.

Sjostakovitj reagerade med att knyta näven i fickan och skriva in ironi varhelst han kunde. Men Prokofiev kunde bara inte förstå det. Han skrev brev där han bad om ursäkt och förödmjukade sig. Utan uppskattning och uppmärksamhet kunde Prokofiev inte fungera, det var hans raison d'être, det han blivit uppfödd på. Som enda barn till förvaltaren på ett gods i utkanten av stäppen hade han varit sin mammas allt. Han blev hennes livsprojekt, allt som betydde något för henne var att stötta hans musikaliska begåvning och utveckling. Hon hade anställt de bästa lärarna från Moskva som fått finna sig i att vistas månadsvis långt ute i obygden. De anställda, familjen och traktens intellektuella (dvs veterinären med fru) hade varit provpublik till hans första operor, där han själv givetvis spelade huvudrollen.

När kvällens verk skrevs började Prokofiev inse att Stalin-marionetten Zjdanovs resolutioner gällde även honom själv och hans musik. Han skrev ett av sina allra finaste verk, baletten Askungen, och symfoni nummer sex ungefär samtidigt. Kvällens symfoni är inte lika ofta framförd som den femte symfonin. Men det är samma rikedom av idéer, samma snygga orkestrering som vi känner igen från baletten Romeo och Julia. De musikaliska idéerna lever parallella liv i orkestern, ibland samlas hela orkestern runt någon av dem, men lika ofta flyger ett tema från höger till vänster rakt igenom orkestern på bara några sekunder, i tredje satsens början t ex.

Samma år symfonin var färdig, blev Prokofievs musik offentligt bannlyst och hans före detta fru anklagades för spioneri och dömdes till tjugo års arbetsläger. Prokofiev blev fullkomligt tillintetgjord, sjuk. Resten av sitt liv kunde han bara komponera tjugo minuter i taget.

F d frun Lina frigavs 1956 och levde till 1989, medan Prokofiev bokstavligen levde i Stalinskugga ända till sin död. Han dog samma dag som Stalin 1953. Det fanns inga blommor att köpa, allt hade gått åt till Stalin.

     Katarina A Karlsson

Liszt för Göteborgs Konserthus, säsong 2011-12

 Franz Liszt

(1811-1886)

En Faust-symfoni

Från antiken och ända fram till sjuttonhundratalet kunde en man gråta offentligt utan att behöva skämmas, skriver idéhistorikern Claes Ekenholm, men på artonhundratalet växte den manliga självbehärskningen fram som ett nytt manlighetsideal. Enligt böcker i etikett från 1800-talets början skulle en man visa upp en så orörlig fasad som möjligt. Nåt som kan verka svårt att tro när man tänker på de känslosvall som förekommer i artonhundratalets musik. En av de mes inflytelserika författarna och byggarna av artonhundratalets manlighet var poeten Goethe, inte minst genom romanen ”Faust”. Dessa drygt sjuhundra sidor var ett måste för en europeisk, intellektuell man. Att inte ha läst legenden om mannen som trotsar Gud för att vinna visdom var direkt pinsamt. Denna skam fick Liszt erfara när han var bara nitton år. Han gick på en konsert med Hector Berlioz's Faustsymfoni och fick erkänna inför Berlioz att han faktiskt inte läst boken.

Berlioz själv var en man av den gamla stammen och så känslosam att han nästan ramlade av dirigentpulten när han dirigerade sin egen musik, så rörd blev han. Den här krocken mellan extrema känslor och behärskning är kanske ett exempel på hur det går till när ett ideal försvinner och ersätts av ett annat.

Lästipset från Berlioz ledde till en djupdykning i Goethes Faust för Liszts del. Ändå kom han inte till skott förrän 1854 med sin Faust-symfoni, men då gick det fort, på två månader hade han fullbordat hela symfonin. Ändå blev han tydligen inte riktigt nöjd, för han återvände till musiken flera gånger under sitt liv för att ändra och lägga till. Det finns t ex två kompletta slut. Det med trumpeter, orgel, trombon, harpa, slagverk och kör som vi hör ikväll komponerades 1857, och så sent som 1880 lade Liszt till elva takter till den andra satsen.

Av titeln ”En Faust Symfoni i tre karaktärsteckningar efter Goethe” förstår vi att Liszt

är intresserad av hur de tre karaktärerna är, mer än vad de gör. Beskrivningen av Faust tar nästan en halvtimme och visar hur skickligt Liszt hanterar en symfoniorkester. Han låter den bli summan av flera olika kammarmusik-ensembler. Det ger honom möjlighet att vrida och vända på sina motiv och låta dem genomlysas av olika klangfärger. Mefistofeles har inga egna ledmotiv som Gretchen och Faust. Det kan han inte ha, eftersom han är motståndare till skapelsen, allt han kan är att förstöra. Så i Mefistofeles-satsen hör vi bara Fausts egna motiv genom djävulens förvridna tankar. Och när Faust flyr från djävulen gör han det i en fuga – eftersom fuga och flykt egentligen är samma ord.

I sina tidigare symfoniska poem bearbetar Liszt också manliga rollmodeller; – Hamlet, Mazeppa, Orpheus, Tasso, Prometheus – män som tampas med dilemman av olika slag. Och nog är versionen av Liszts Faustsymfoni ikväll en hyllning till manligheten så god som någon när manskör och tenorsolist sjunger Goethes ord om hur det evig-kvinnliga flyttar gränserna för Här och Det Obeskrivliga? Pretentiöst, tycker kanske någon? Självklart, det är ju själva avsikten! Liszts Faustsymfoni är ett gränslöst, ohämmat kärleksförhållande med idéer om här och bortom, fast som förflyktigas, rim som rimmar, monologer som aldrig tar slut.

Katarina A Karlsson

Artikel om Poulenc för Göteborgs Konserthus, säsong 2011-12

 Francis Poulenc (1899 - 1963)

Stabat Mater

Stabat mater är texten från tolvhundratalet om Jesu moder som sätter hälarna i backen och vägrar att vika från sin sons sida medan han dör på korset. Hon kan inget göra för honom än detta enda, att stå där så att han kan se henne, stå där ända till slutet. Texten är tonsatt många gånger och det verkar vara just det här envisa, trofasta, hårdnackade som flera tonsättare tar fasta på. Även Poulencs Stabat mater börjar på det sättet. Men det är inget gudomligt eller upphöjt över Marias förtvivlan, det är ett mänskligt lidande som alla kan känna igen, alla som följt en älskad eller anhörig till livets kant. På samma sätt är Poulencs tonsättning av Stabat Mater en blandning av sorg, ilska, trötthet, uppgivenhet men också hopp.

Det som fick Poulenc att skriva musiken var att hans vän, konstnären Christian Bérard hade dött. Bérard var precis som Poulenc själv homosexuell. Det är klart att det var svårt för Poulenc att bejaka sin läggning i en tid när den var förbjuden, inte minst eftersom han samtidigt var troende katolik. Poulenc som i hela sitt liv led av manodepressivitet hade vallfärdat till den svarta jungfrun i Rocamadour 1936. Där fick han en religiös upplevelse, rentav uppenbarelse. Kanske var det först i mötet med statyn av madonnan med jesusbarnet i knäet som han kunde kombinera sin gudstro med sin livsföring? Den svarta jungfrun förändrade hans liv för alltid. Hans egen mor dog när han var sexton och hans far två år senare, kanske var det monumentet över moderligheten som rörde honom så, kanske det faktum att hon var svart, avvikande precis som han själv?

Som för många homosexuella män, var vänskap otroligt viktigt för Poulenc och när sedan vännen Bérard dog 1949 återvände Poulenc till Rocamadour och den svarta jungfrun. Det var där han fick idén att skriva ett stabat mater för att hedra Bérard.

Som tonsättare var Poulenc i stort sett självlärd. Men 1921 vände han sig till kollegan Charles Koechlin för att få lektioner, trots att han dittills hade klarat sig bra och blivit erkänd som tonsättare utan formell utbildning. Han ingick i tonsättargruppen Les Six, tillsammans med Auric, Honegger, Tailleferre, Milhaud och Durey. En grupp som svetsades samman mer av vänskap än av något annat. Germaine Tailleferre, den enda kvinnliga medlemmen har skrivit om vilken trofast vän Poulenc var. Hemma hos henne hade han en egen fåtölj för sina besök.

Musiken Poulenc skrev innan andra världskriget var ofta lättsam, men efter sin religiösa upplevelse beskrivs Poulenc ofta som en dubbelnatur; både munk och gamäng.

Själv beskrev han sin musik så här 1942:

Jag vet mycket väl att jag inte är en av de tonsättare som har varit tonalt nydanande som Igor (Stravinsky), Ravel eller Debussy, men jag tror det finns plats för ny musik som inte har något emot att använda andra människors tonalitet. Var det inte så det var med Mozart-Schubert?

Det finns fler paralleller mellan Poulenc och Schubert; förmågan att skriva vackra melodier, deras stora produktion för piano, piano och röst, deras känsla för vänskap och möjligtvis deras läggning.

Stabat mater uruppfördes 1951 i Strasbourg och fick kritikernas pris samma år i USA som årets bästa körverk. Poulencs Stabat mater påminner oss om det djupt mänskliga som förenar oss alla. Dödens bitterhet och obegriplighet.

Katarina A Karlsson